Alla inlägg under mars 2008

Av Inga-Lina - 14 mars 2008 12:42

Jo. Imorgon ska jag till Alingsås församling och hålla ett litet skrivarworkshop.

Idag har vi på den tvååriga skrivarlinjen haft vårt första seminarium. Annica Wennström kom och vi upptäckte att vi har samma förläggare, samma redaktör - och samma utlandsagent! Så det kan gå... Det blev ett mycket givande seminarium med många tankar om både skrivprocessen i allmänhet och barnböcker i synnerhet. Jag blev ännu mer inspirerad inför mitt barnboksprojekt:) Som för övrigt - kanske - fick en titel idag. Väntar med spänning på att förläggaren hör av sig.

En av mina gamla redaktörer som bytt jobb och börjat på ett annat förlag har hört av sig och vi ska fika nästa vecka. Mysigt!

Nu ska jag gå och äta lunch. Lite trött är jag ju...

ANNONS
Av Inga-Lina - 13 mars 2008 20:38

Lite för många sensationer på sistone, tycker jag. En del är hemskt trist.

Håkan Jaensson slutar som kulturchef på Aftonbladet. Och jag upptäcker - eller snarare återupptäcker - att jag hatar förändringar. Det godas konflikt med det som är ännu bättre har jag aldrig förstått.


Idag på eftermiddagen har jag varit uppe på förlaget och fikat med min redaktör. "Drottningflickan" ligger nu snyggt utskriven hos diverse personer på förlaget och väntar på att bli läst. Lilla flicka! Lycka till nu, mitt lilla barn.


På förmiddagen var Denise Rudberg och föreläste hos oss på Skrivarakademin. Superengagerande och inspirerande - och lite förbannad blev jag när jag fick höra att hon fick nej på sin ansökan om medlemskap i Sveriges Författarförbund. Om inte Denise Rudberg är författare efter flera böcker utgivna på välrenommerade förlag - vad är då definitionen av författare? Dåligt omdöme av invalsnämnden, tycker jag. 


Igår var jag däremot bjuden på en jättetrevlig lunch - det var min gamla elev Jenny Lexhed som bjöd för att fira att hennes bok "Det räcker inte med kärlek" har kommit ut. Den 20 mars kan man få se Jenny bli intervjuad i Doreen 21.30 i SVT. Boken är fantastisk, en gripande berättelse om en mammas kamp för sin autistiske son.


Så - känslorna far upp och ner, oron inför framtiden är på topp, men jag försöker bota ångesten genom att skriva.


Eftersom jag befinner mig mellan två böcker tillåter jag mig själv att läsa också. Idag på förlaget fick jag med mig en bok jag började läsa på tunnelbanan - och kunde inte sluta! Årets roligaste? Ja, absolut. Perfekt tonträff, i alla fall. Hans Koppel (pseudonym, läs boken, så förstår ni varför författaren föredrar att hålla sitt namn hemligt), Vi i villa.



ANNONS
Av Inga-Lina - 10 mars 2008 22:21

Trots att jag sovit fem timmar igår natt och att jag jobbat som en iller idag (för att inte tala om att laga middag, vara med på föräldramöte, bädda sängarna) så är jag ändå lycklig. Nej, jag hittar inget bättre ord för det euforiska tillståndet som kan sammanfattas i en enda mening: jag behöver inte slutföra ett bokmanus idag:) Och inte imorgon heller...

Av Inga-Lina - 10 mars 2008 11:45

För den andra skrev jag färdigt i morse...Satte punkt vid halvelvasnåret. Fattar inte att jag klarade det - de som har lite privata inblick i mitt liv vet att jag inte har haft det helt lätt:) Så nu ska jag sova i en vecka - och undervisa när jag inte sover. Fast jag kan inte gå och lägga mig helt och hållet - barnboken ska ha en titel den här veckan, och ett förslag på presentation i katalogen. Drottningflickan ska nu läsas av redaktören och förläggaren och efter påsk börjar vi slutredigera den. Någonstans på andra sidan våren kommer jag upp som en yr sjöjungfru.

Av Inga-Lina - 8 mars 2008 13:42

De senaste dagarna har ju bloggen lite grand gått i just den här debattens tecken - artikeln i SvD idag gav mer bränsle åt tankarna. Nåväl - i ämbetsfrågan har jag en bestämd åsikt som jag menar vilar på biblisk grund, och för en gång skull kan jag rekommendera min egen bok, Mirakelkuren. Så här resonerar huvudpersonen Ludvig:


En del kollegor undrar hur jag kan tjänstgöra under en kvinna. De får inte det att gå ihop med min misstänkt katolska framtoning; jag är dock en exorcist, sen kan man kalla mig konsult så mycket man vill.

Men för mig är det självklart att kvinnor kan vara präster och biskopar. Jag har stöd i bibeln för det. Jesus sände ut apostlar vid två tillfällen. Ena gången skickade han ut tolv män. Den andra gången sände han ut sjuttiotvå. Vi vet inte om det fanns kvinnor bland dem, men det är inte omöjligt. Det fanns många kvinnor bland dem som följde Jesus och Jesus själv sa aldrig något som skulle kunna tolkas som en begränsning av kvinnans uppgift; tvärtom ville han utvidga den.

Det finns en rolig berättelse i Lukas evangelium som handlar om hur Jesus botar en stum. Den stumme börjar tala och människor som står omkring blir fulla av beundran. När Jesus dessutom förklarar på vilket sätt helandet gått till vet åhörarnas entusiasm inga gränser. En kvinna ropar: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.”

Jesus svarar: ”Säg hellre: saliga de som hör Guds ord och tar vara på det.”

Kort sagt: fäst dig inte så mycket vid bröst och underliv. De är bra att ha, men inte det viktigaste. Viktigast är ditt förhållningssätt till verkligheten, din egen gudsrelation, din mänsklighet.

I detta korta replikskifte ligger ett helt feministiskt evangelium.

Alltså lyder jag en kvinnlig biskop utan problem.

Det märkliga i vår relation är snarare att hon gått med på att jag ska arbeta för henne. Kvinnliga präster har generellt sett svårt att frigöra sig från den liberala teologin, för den var den som förde dem till ämbetet och man hugger inte av den gren man själv sitter på och inte heller biter man den hand som föder en.

Det krävdes mod av biskop Charlotte för att välkomna mig, en svartrock sprungen ur en gammal prästsläkt, en smygpapist med klosterbakgrund och ett skumt förflutet.

Ja, vi var säkert ett roligt par.

Och det är precis det jag menar: en kvinnlig arbetsledare i kyrkan som har modet att välkomna en man från en annan kyrklig tradition är sannolikt mer sällsynt än en prästvigd man som med självklarhet accepterar kvinnliga kollegor.


Av Inga-Lina - 7 mars 2008 17:35

Ja, det var det jag tänkte på när jag läste Helene Rådbergs artikel i Aftonbladet idag. När min man började plugga teologi i Lund på nittiotalet hade han så många kvinnliga kursare att jag redan då välkomnade honom till ett framtida låglöneyrke. Det är som en förbannelse - och ibland undrar jag vad som är hönan och vad som är ägget. Är det så att de typiska kvinnoyrken alltid är underbetalda? Eller är det så att yrkens status och löneläge sjunker när andelen kvinnor i yrket växer? Jag kan nästan lova att så fort andelen kvinnliga VD:ar ökar och så fort kvinnor börjar ta plats i börsbolagens styrelser kommer alla bonusarna att försvinna. Bonusarna följer männen - på ett irriterande irrationellt sätt. Men så länge den ordningen består kommer kvinnorna att vara i underläge.

PS Jag har tyvärr inga lösningar, kan bara uppmärksamma problemet:((

PPS Helene Rådberg har också en blogg:))

Av Inga-Lina - 6 mars 2008 20:01

... och skyfflar. Det går väl bra. Emellanåt blir jag nästan nöjd.


– Det finns väl lika många Gudsbilder som det finns människor, började jag men Roland avbröt mig:


– Därför att Gud ännu inte är helt definierad. Ja, självklart, Han finns. Han har skapat världen. Han är evig och står utanför tiden. Men för oss – som fortfarande lever i tiden – är Gud ännu inte färdigdefinierad. Först när tiden tagit slut och vi alla uppgått i Honom kommer han att anta sin slutgiltiga form. Han kommer att helt enkelt att bestå av oss, sådana vi är när stunden kommit. Om den kristna läran segrat då – ja, då kommer vi att leva i Kristus, såsom vi tror. Men om muslimer eller buddister har vunnit människors hjärtan kommer vi att festa med jungfrur eller upplösas i nirvana.


– Och om ateismen segrar?
– Då upphör Gud att finnas, nickade Roland. Du har börjat snappa det här. Skål!
Av Inga-Lina - 4 mars 2008 22:19

...mot den tionde mars. Magiska datumet. Låååååångsamt skrider redigeringen av boken fram i ett oooooliiidligt långsamt tempo. Saken är den att jag hade läst hela romanen i ett svep och drabbats av komaliknande tillstånd. Vad är det jag har skrivit egentligen? Tanken ekade i min övergivna hjärna och jag stirrade misstänksamt på sidorna. Plötsligt insåg jag att manuset led av ett allvarligt och akut problem - det saknades en bit i mitten. Inte i slutet som min redaktör trodde. I mitten! Jo, kanske saknades det en liten bit på slutet, men det var bara peanuts. I mitten däremot gapade ett obegripligt hål. Och nu skyfflar jag jord ner i hålet. Hysteriskt. Min man skrattar rått i telefon. "Så här är det ju alltid när du ska slutföra ett manus". Är det? Jag är i så fall inte klok som överhuvudtaget börjar.


En del av skrivprocessen

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4
5
6 7 8
9
10
11
12
13 14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25 26 27
28
29
30
31
<<< Mars 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Inga-Lina med Blogkeen
Följ Inga-Lina med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se