Alla inlägg under januari 2008

Av Inga-Lina - 21 januari 2008 22:19

Har pratat med min redaktör idag. Nu har jag fram till på söndag på mig att bli färdig med romanen vilket jag tror att jag ska klara. Har idag inhandlat hysteriska mängder livsmedel som jag tillagat - på det viset behöver jag inte resa mig från skrivbordet fram till på söndag. Jag stänger av telefonerna, slutar mejla - vi ses på andra sidan romanen!


mat









Jag tror jag klarar mig


Av Inga-Lina - 20 januari 2008 17:45

Idag har det skett någon form av genombrott i romanen - tunneln öppnade sig och ljuset strömmade in och nej, jag är inte död än. Kanske har min redaktörs ödesdigra mejl fått upp farten på mig, jag vet inte, men det är klart att hennes diskreta "få-ur-dig-manuset-nu-annars"-budskap andades en utomplanetär kyla.


LUDVIG

– Det är trist och ensamt här, vandrare, sa mannen. Tala med mig.


Jag gick tillbaka till bordet och ställde ner det tomma glaset på brickan. Ingenting i världen verkade mer självklart än att jag skulle konversera en form av Roland i ett översinnligt prärielandskap.

– Människan bär hela världen i sig när hon föds, började jag. Hela universum. Allt hon har omkring sig är delarna som verkligheten, hennes verklighet, kommer att bestå av. Luften hon kommer att andas, bilderna som hennes öga kommer att matas av och tankarna som ska forma människan görs verkliga först när de blir en del av henne. Men människan kan inte bara ta emot, hon måste ge också. Med vår svett och våra tårar lämnar vi avtryck, när vi tar våra första steg strömmar den illusoriska verkligheten genom oss för att bli verklig på andra sidan. Människan skapar sitt universum av sig själv – det finns inga andra material. Hon växer och ger ifrån sig mer och mer. Sina händers skapande, sin kärlek, sin kropp och sin själ. Och livet blir allt påtagligare, allt solidare omkring henne och får allt skarpare drag. Men det blir inte helt och hållet verkligt, helt och hållet färdigskapat förrän människan ger sitt sista andetag och sin sista droppe blod – för världen måste skapas och människan har ingen magisk materia att skapa världar av. Ingen – förutom sig själv.



Sergej Lukyanenko - dagens inspiratör

Av Inga-Lina - 17 januari 2008 10:44

Någon gång ska jag skriva en bok som heter så. Där ska jag förklara varför jag älskar den mannen. Hans böcker också förstås, men än mer den karaktären som han skrivit eller levt fram, denne Jan Myrdal som tar körlektioner i åttioårsåldern därför att han måste och sedan formulerar sig i en intervju så enkelt och så gripande och så kristallklart. Vår litteraturs störste stilist i vardagsaktion! Jag kan bli nästan hög av att lyssna på honom. Han tänker varken rätt eller fritt: han tänker själv. Som barn skaffade han sig det han kallar för "tvesyn", en förmåga att se sakerna för sig och i sig samtidigt, en dialektisk verklighet. Hos Myrdal är det aldrig "varken - eller", alltid "både- och", och förutom dessa två - ständigt det gåtfulla tredje elementet, en sorts tankens sinnlighet som litterärt sett är unik.


En kul Myrdalrelaterad länk


En kärlek



 

En gammal opublicerad text


”Garderingar” har premiär. Rikard Turpin har regisserat. Jag sätter mig längst fram. Vänder mig om – precis bakom mig sitter Jan Myrdal. Ensam. Först dagen efter får jag förklaringen i en artikel i Aftonbladet. Gun Kessle har blivit skadad i en bilolycka.

   Under föreställningen är jag hela tiden medveten om att textens upphovsman befinner sig några decimeter från mig. En man som jag emellanåt inbillar mig känna bättre än min egen make. Jag har nämligen i många år tokläst Myrdal. Om igen, fram och tillbaka och kors och tvärs. Texten i ”Garderingar” kan jag nästan utantill och varje scen föder talrika associationer.

Den blå kappan som flimrar förbi har till exempel en alldeles särskild plats i Myrdals uppsättning av teman som löper genom hela skriftställarskapet.

     Kappan förekommer i ett slags urscen som beskrivs mest utförligt i romanen ”Maj. En kärlek”.

Där har den dock bytt färg till grå. Bytt och bytt, återfått sin ursprungliga färg snarare.

Blått visar i själva verket sig kuvertet vara, det ödesdigra, som sticker upp ur fickan.

       ”Jag såg hennes grå kappa hänga i hallen. Det stack fram ett blått kuvert ur kappfickan. Jag såg det så fort jag öppnat dörren och kommit in. Jag vet inte varför det syntes så tydligt. Jag såg det och jag visste nu vad jag skulle få se”.

      Romanens berättarjag tar upp brevet och får då i sin hand beviset på hustruns otrohet. Lite senare i texten konstaterar han att ”hon måste ha låtit det sticka fram för att jag skulle se det och läsa det och veta”.

Men kappan och brevet beskrivs redan i de olika versionerna av ”Samtida bekännelser”, den delen som behandlar A:s självmord.

A är en ung kvinna som hyr berättarjagets lägenhet i andra hand. Där begår hon senare självmord. När hon flyttar in ser berättaren henne stå vid hallväggen medan han flyttstädar. ”Där A nu står hängde en grå kappa.” Berättaren går in i sitt förflutna. Ur kappfickan sticker det blåa kuvertet upp. Han tar upp brevet och går in i rummet där hustrun sitter. Där tar han upp en gipstorso, kastar in den bland sina grammofonskivor och ”knäcker femtio av dem i det kastet. Jag älskar dem. Det är blues på originaletiketter”.

Bilden av kvinnan som står i hallen precis där den grå kappan hängde växer till plågsamt hallucinerande. ”A bildade där hon stod den grå kappans siluett. Och 1963 liksom 1954 skräcken inför medvetandets ohjälplighet.” Redan där anar berättaren att något ont kommer att hända A, och att han själv kommer att svika.

För den grå (eller blå) kappan är en vindlande historia om svek.

I ”Samtida bekännelser” berättar Jan Myrdal om vad som händer efter att urscenen passerat, efter att äktenskapet upplösts och hustrun flyttat ut.

”Då gjorde jag grin och skämt av den grå kappan. Jag byggde bokhyllor även i hallen och köket. … Då roade jag mig med att låta kappans silhuett bilda en ram kring en alldeles speciell avdelning i mitt bibliotek. … Det var avdelningen med de falska medvetenheterna. Där placerade jag den mesta teologin. Där stod de lärda arbeten om ESP. … Just där det blå kuvertet stuckit fram ställde jag Häxhammarens tre röda volymer. … Den människoälskande och gudfruktige inkvisitorn dömer oss alla med giltiga skäl och förnuftiga argument till bålet. Hans medvetande är falskt.”

Skuld och svek hör samman. Den som vetat men inte handlat sviker.

”Nu var A död och det hade jag väntat länge på. Och det hade jag kunnat förhindra. Men inte förhindrat. När jag lade på luren och stoppade undan mina anteckningar så var det i medvetande om mitt totala och slutgiltiga svek.”

Hela ”Samtida” handlar om de intellektuellas ansvar och svek.

I ”Garderingar” bärs den blå kappan av huvudpersonen Peterssons flickvän. En som han känner sig sviken av, men som han i själva verket själv svikit upprepade gånger.

När föreställningen är slut vänder jag mig mot Jan Myrdal.

–        Jaså, den blå kappan var med redan då.

–        Petersson, det är ju jag, säger han. Jag ville skala av honom som en lök.


Jag reser mig och går mot utgången. Ser mig om. Jan Myrdal står kvar, väntar kanske på någon som ska skjutsa honom. Han har rutig skjorta, blå skrynkliga byxor.

 
Av Inga-Lina - 16 januari 2008 22:31

Citatet i titeln är Anna Schulzes mot du jour - idag har vi nämligen haft en pedagogkonferens och satt och uppdaterade varandra om vad som hänt sedan sist. Erik Lindhé hade skrivit en ny pjäs och vi pratade om hur svårt det måste ha varit. "Man måste ju hinna nagla fast varje karaktär med några få repliker", mässade jag, och så kom det blixtsnabbt från Anna: "och samtidigt uttala sig å hela mänsklighetens vägnar".


Så, vad har mänskligheten velat säga genom mig idag? Tja, det här till exempel:


NINA

Jag mindes det tydligt: jag är sex år. Mamma är ute, hon har ställt fram mjölk och vetebröd åt mig på köksbordet. Pappa står i dörren och tittar på mig. Sedan vänder han sig om och går. När mamma kommer hem sitter jag fortfarande i köket med ett fullt glas framför mig. Jag har bara tagit en klunk och har vit mustasch som jag inte bryr mig om att torka. Pappa kommer inte tillbaka. Inte på evigheter.Det var inte en sjukdom som tog min pappa ifrån mig, inte ett krig, inte ett fängelsestraff – det var en vanlig kvinna.Hon och min pappa skaffade nya barn med varandra, de har till och med fått barnbarn för inte så länge sedan. Pappa gjorde en ny karriär också, jag hade hört att han doktorerat. Mig höll han inte kontakt med, enligt principen att det som inte syns finns inte. Om ett träd faller i skogen, men ingen ser det – har trädet fallit då? Jag blev en osynlig dotter, med en tremännings status. Men saknaden efter faderskärleken försvann inte. Jag längtade fortfarande efter den, som en skörbjuggsjuk längtar efter citroner.Nej, jag var inte färdigälskad.Pappa avstod från mig – till förmån för vem?Han tappade mig – ännu har ingen plockat upp mig.
Av Inga-Lina - 14 januari 2008 13:22

Farväl till julen


"Senaste" är temat för veckan och jag väljer att tolka det kronologiskt. Annars skulle man kanske börja leta efter böcker som behandlar begreppet, men jag har bara ett liv:) De senaste dagarna har jag läst kaotiskt och mest i syfte att fly min vardag där en roman spökar på nätterna och gömmer sig i de alltmer dammiga hörnen på dagarna.


Eremiterna i tajgan av Vasilij Peskov är berättelsen om en familj som gömde sig i de sibiriska skogarna under 40-, 50- 60- och 70-talet. Sedan blev de upptäckta av en geologisk expedition men än idag lever yngsta dottern Agafja kvar i skogen. Hon försörjer sig på fisk, bär och getmjölk. Oerhört fängslande historia!


Conversations with Joseph Brodsky av Solomon Volkov är en bok jag läser för tredje gången. Det är helt enkelt en bok jag blir lycklig av. Nobelpristagaren kommenterar frejdigt, initierad och hisnande intelligent Auden, livet på landet, Frost, kärlek, pengar, Tsvetajeva...


Känn pulsen slå av Berny Pålsson har ännu inte kommit ut (släpps den 23/1) men jag har läst promotion-utgåvan. Hon har ju väldigt speciellt språk, och jag gillade berättelsen, lärde mig massor och ser fram emot debatten - om det blir någon, men det hoppas jag!


Nattens väktare av Sergej Lukjanenko är tyvärr den enda av honom som är översatt till svenska. Jag vrålläser honom på ryska nu, och bara gråter över att det inte skrivs den typen av humoristisk, samhällsreflekterande, psykologiskt trovärdig fantasy i Sverige.


Sonetjka av Ljudmila Ulitskaja, nu när jag ändå håller på med en massa ryssar - av en gudabegåvad författare som jag önskar ska börja översättas till svenska på allvar. Hon har en ton...som tar andan ur mig.


                                   Conversations with Joseph Brodsky : A Poets Journey Through The Twentieth Century


Av Inga-Lina - 12 januari 2008 16:47

Hur ska man tolka den gåtfulla avslutningen på dagens författarporträtt i SvD?


...Men hur får man ekonomin att gå ihop, inte minst med tanke på att åtminstone första boken tog mycket lång tid att skriva?

- Man har en rik sambo, svarar han och ler stort, och just den repliken hänger sedan kvar, långt efter att vi har tagit i hand och sagt adjö.

Var det en provokation, för att reta feministerna? Eller den oerfarnes misstag, en slarvig och olycklig kommentar, som inte måste med i artikeln?...

Ricki Neuman


Ska jag som feminist bli provocerad av att en kvinna är familjens huvudförsörjare? Och varför utlöser en oskyldig replik tankar på missag, slarv och olycka?


Nåväl. Ricki Neuman har även intervjuat mig en gång. Han skickade texten till mig för att jag skulle läsa och lämna eventuella synpunkter. Följande konversation utspelade sig via mejl och telefon. RN står för Ricki Neuman och IL står för Inga-Lina.


IL: Du skriver att jag bor i Kista utanför Stockholm. Men Kista ligger i Stockholm, inte utanför.

RN: Ja, men det är ändå inte i Stockholm.

IL: Hur tänker du då?

RN: Stockholm, det är ju Odenplan och Östermalm och så vidare.

IL: Jag vet att jag inte bor innanför tullarna, men jag bor fortfarande i Stockholm. I Kista.

RN: Ja, men det är ändå en förort.

IL: Okej, det är en förort. Det kan vi vara överens om.


Någon vecka senare kommer tidningen. Var bor jag? Jo, "I förorten Kista utanför Stockholm".


Ridå.




 

Av Inga-Lina - 10 januari 2008 21:04

Vi har köpt en soffa. Det är så stort att jag är helt darrig. De sofforna som står hemma hos oss nu fick vi en gång i tiden begagnade av mina faddrar - vi bytte dem mot ett par ännu äldre och ännu slitnare fåtöljer. När var det? Fjorton, femton år sedan? Jag klädde om dem själv då. Grejen var att jag inte kunde sy. Tummen mitt i handen var mitt mellannamn. Men jag skaffade en symaskin i alla fall och satte igång. Jag köpte femton olika sorters stuvbitar, så sofforna blev minst sagt originella. Och jag stretade på och sydde i fyra månader. Först när jag var färdig visste jag hur jag skulle ha gjort från början! (Vilket för övrigt lärde mig något om skrivprocessen, som jag har undervisat om sedan dess: kunskap kommer med erfarenheten. Skriv först, och lär dig hur man skriver sedan). Jag var klar med sofforna på julafton. Vi hade två blöjbarn och en pigg nioåring. Trött och slutkörd bestämde jag mig att det inte var nog. Jag skulle sy en lampskärm också! Jag hade ju tyg kvar. Det skulle jag visst hinna göra före Kalle Anka. Som en nackad höna sprang jag så mitt sista varv, visserligen utan huvud men å andra sidan, vad är det för fel på en hals?

Sofforna hade följt med oss landet runt, från Malmö till Östersund, från Östersund till Alnö, från Alnö till Stockholm. Nu är det dags att ta farväl. Det känns tungt. Soffkuddarna är lappade om och om igen, stoppningen är obefintlig men stommen är fin och det gör ont att göra sig av med två gamla trotjänare.

Av Inga-Lina - 9 januari 2008 19:46

Förlaget skickade tre förslag  på omslag idag - som illustrerade var sitt stadium av delirium. Efter att ha ratat alla tre mognade jag själv långsamt för psyk medan jag läste Solomon Volkovs "Conversations with Joseph Brodsky" och försökte förstå vadan och varthän jag egentligen skriver. Helst av allt skulle jag vilja låsa in mig i ett torn av elfenben och aldrig göra något annat än skriva - ska kanske önska mig det när jag ser en stjärna falla.


Vindarnas torn

Hyres

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29 30
31
<<< Januari 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards