Alla inlägg den 20 januari 2008

Av Inga-Lina - 20 januari 2008 17:45

Idag har det skett någon form av genombrott i romanen - tunneln öppnade sig och ljuset strömmade in och nej, jag är inte död än. Kanske har min redaktörs ödesdigra mejl fått upp farten på mig, jag vet inte, men det är klart att hennes diskreta "få-ur-dig-manuset-nu-annars"-budskap andades en utomplanetär kyla.


LUDVIG

– Det är trist och ensamt här, vandrare, sa mannen. Tala med mig.


Jag gick tillbaka till bordet och ställde ner det tomma glaset på brickan. Ingenting i världen verkade mer självklart än att jag skulle konversera en form av Roland i ett översinnligt prärielandskap.

– Människan bär hela världen i sig när hon föds, började jag. Hela universum. Allt hon har omkring sig är delarna som verkligheten, hennes verklighet, kommer att bestå av. Luften hon kommer att andas, bilderna som hennes öga kommer att matas av och tankarna som ska forma människan görs verkliga först när de blir en del av henne. Men människan kan inte bara ta emot, hon måste ge också. Med vår svett och våra tårar lämnar vi avtryck, när vi tar våra första steg strömmar den illusoriska verkligheten genom oss för att bli verklig på andra sidan. Människan skapar sitt universum av sig själv – det finns inga andra material. Hon växer och ger ifrån sig mer och mer. Sina händers skapande, sin kärlek, sin kropp och sin själ. Och livet blir allt påtagligare, allt solidare omkring henne och får allt skarpare drag. Men det blir inte helt och hållet verkligt, helt och hållet färdigskapat förrän människan ger sitt sista andetag och sin sista droppe blod – för världen måste skapas och människan har ingen magisk materia att skapa världar av. Ingen – förutom sig själv.



Sergej Lukyanenko - dagens inspiratör

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29 30
31
<<< Januari 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards