Någon gång ska jag skriva en bok som heter så. Där ska jag förklara varför jag älskar den mannen. Hans böcker också förstås, men än mer den karaktären som han skrivit eller levt fram, denne Jan Myrdal som tar körlektioner i åttioårsåldern därför att han måste och sedan formulerar sig i en intervju så enkelt och så gripande och så kristallklart. Vår litteraturs störste stilist i vardagsaktion! Jag kan bli nästan hög av att lyssna på honom. Han tänker varken rätt eller fritt: han tänker själv. Som barn skaffade han sig det han kallar för "tvesyn", en förmåga att se sakerna för sig och i sig samtidigt, en dialektisk verklighet. Hos Myrdal är det aldrig "varken - eller", alltid "både- och", och förutom dessa två - ständigt det gåtfulla tredje elementet, en sorts tankens sinnlighet som litterärt sett är unik.

En kul Myrdalrelaterad länk

En kärlek

En gammal opublicerad text

”Garderingar” har premiär. Rikard Turpin har regisserat. Jag sätter mig längst fram. Vänder mig om – precis bakom mig sitter Jan Myrdal. Ensam. Först dagen efter får jag förklaringen i en artikel i Aftonbladet. Gun Kessle har blivit skadad i en bilolycka.

   Under föreställningen är jag hela tiden medveten om att textens upphovsman befinner sig några decimeter från mig. En man som jag emellanåt inbillar mig känna bättre än min egen make. Jag har nämligen i många år tokläst Myrdal. Om igen, fram och tillbaka och kors och tvärs. Texten i ”Garderingar” kan jag nästan utantill och varje scen föder talrika associationer.

Den blå kappan som flimrar förbi har till exempel en alldeles särskild plats i Myrdals uppsättning av teman som löper genom hela skriftställarskapet.

     Kappan förekommer i ett slags urscen som beskrivs mest utförligt i romanen ”Maj. En kärlek”.

Där har den dock bytt färg till grå. Bytt och bytt, återfått sin ursprungliga färg snarare.

Blått visar i själva verket sig kuvertet vara, det ödesdigra, som sticker upp ur fickan.

       ”Jag såg hennes grå kappa hänga i hallen. Det stack fram ett blått kuvert ur kappfickan. Jag såg det så fort jag öppnat dörren och kommit in. Jag vet inte varför det syntes så tydligt. Jag såg det och jag visste nu vad jag skulle få se”.

      Romanens berättarjag tar upp brevet och får då i sin hand beviset på hustruns otrohet. Lite senare i texten konstaterar han att ”hon måste ha låtit det sticka fram för att jag skulle se det och läsa det och veta”.

Men kappan och brevet beskrivs redan i de olika versionerna av ”Samtida bekännelser”, den delen som behandlar A:s självmord.

A är en ung kvinna som hyr berättarjagets lägenhet i andra hand. Där begår hon senare självmord. När hon flyttar in ser berättaren henne stå vid hallväggen medan han flyttstädar. ”Där A nu står hängde en grå kappa.” Berättaren går in i sitt förflutna. Ur kappfickan sticker det blåa kuvertet upp. Han tar upp brevet och går in i rummet där hustrun sitter. Där tar han upp en gipstorso, kastar in den bland sina grammofonskivor och ”knäcker femtio av dem i det kastet. Jag älskar dem. Det är blues på originaletiketter”.

Bilden av kvinnan som står i hallen precis där den grå kappan hängde växer till plågsamt hallucinerande. ”A bildade där hon stod den grå kappans siluett. Och 1963 liksom 1954 skräcken inför medvetandets ohjälplighet.” Redan där anar berättaren att något ont kommer att hända A, och att han själv kommer att svika.

För den grå (eller blå) kappan är en vindlande historia om svek.

I ”Samtida bekännelser” berättar Jan Myrdal om vad som händer efter att urscenen passerat, efter att äktenskapet upplösts och hustrun flyttat ut.

”Då gjorde jag grin och skämt av den grå kappan. Jag byggde bokhyllor även i hallen och köket. … Då roade jag mig med att låta kappans silhuett bilda en ram kring en alldeles speciell avdelning i mitt bibliotek. … Det var avdelningen med de falska medvetenheterna. Där placerade jag den mesta teologin. Där stod de lärda arbeten om ESP. … Just där det blå kuvertet stuckit fram ställde jag Häxhammarens tre röda volymer. … Den människoälskande och gudfruktige inkvisitorn dömer oss alla med giltiga skäl och förnuftiga argument till bålet. Hans medvetande är falskt.”

Skuld och svek hör samman. Den som vetat men inte handlat sviker.

”Nu var A död och det hade jag väntat länge på. Och det hade jag kunnat förhindra. Men inte förhindrat. När jag lade på luren och stoppade undan mina anteckningar så var det i medvetande om mitt totala och slutgiltiga svek.”

Hela ”Samtida” handlar om de intellektuellas ansvar och svek.

I ”Garderingar” bärs den blå kappan av huvudpersonen Peterssons flickvän. En som han känner sig sviken av, men som han i själva verket själv svikit upprepade gånger.

När föreställningen är slut vänder jag mig mot Jan Myrdal.

–        Jaså, den blå kappan var med redan då.

–        Petersson, det är ju jag, säger han. Jag ville skala av honom som en lök.

Jag reser mig och går mot utgången. Ser mig om. Jan Myrdal står kvar, väntar kanske på någon som ska skjutsa honom. Han har rutig skjorta, blå skrynkliga byxor.

 

Jag

18 januari 2008 17:07

Den där gamla diktaturanhängaren och Stalinisten bör väl snarare tigas ihjäl. Speciellt därför att han fortfarande står för sina vansinniga åsikter. Tänker själv? Menar Du verkligen det? Han slutade tänka efter att han blev Stalinist. Tankarna var redan klara. Mannen är intelligent, men tänker har han inte gjort på 65 år ungefär.

http://har.ingenhemsi.da

 

Inga-Lina

18 januari 2008 18:15

Se där! Jag som har väntat och väntat:) Jag vet inte vem du är, men du får anstränga dig lite mer när du argumenterar.

 

Jens

18 januari 2008 21:29

http://proletaren.se/index.php?option=com_content&task=view&id=1171&Itemid=1

 

Inga-Lina

18 januari 2008 22:21

Tack för länken! Still going strong...

 

yllemor

23 januari 2008 08:58

Vilken bra text om Myrdal! tycker Ulla W

http://yllemor.blogspot.com

 

Inga-Lina

23 januari 2008 11:22

Tack Ulla! Jag hoppas så att det här ska bli en bok så småningom. All peppning är välkommen!

 

Björnbrum

25 januari 2008 09:32

Hej,
satt och spionerade i datorn och upptäckte ett inhopp från din sida till mig. Trevligt att mötas, hoppas det går bra med skrivandet. Bara en nyfiken fråga: på vilket sätt var det kul med vad jag skrev om gamle Myrdal? (Ingen brådska med eventuellt svar.)

Förresten, angående din presentation så kollade jag SCB:s namnstatistik och du var en av fem Inga-Linor 31 december 2006. Exklusivt i alla fall:

"Det finns 5 kvinnor som har förnamnet Inga-Lina . Av dessa har 3 namnet Inga-Lina som tilltalsnamn/förstanamn."

Trevlig helg
Björnbrum

http://bjornbrum.blogspot.com

 

Inga-Lina

25 januari 2008 12:27

Hej Björnbrum! Jag försökte lämna en kommentar på din blogg men misslyckades. "Kul" i betydelse kongenial, en som påminner om och överensstämmer med stilen i Myrdals egna pjäser, se "Moraliteter och garderingar". Av de tre som har Inga-Lina som förstanamn är ju jag då den ena. De andra två har jag inte lyckats spåra och har därför usurperat namnet:)) Kanske kommer de fram i samband med detta? Ja, man kan alltid hoppas!

 

Björnbrum

30 januari 2008 10:27

Hej,
skumt att du inte kom igenom. Visserligen har jag ett ganska högt staket mot yttervärlden omkring björnbrum-bloggen, men ibland kommer det gäster och skriver. Och i allmänhet släpper jag in dem. Så du är välkommen att försöka igen om du hittar något att kommentera.

http://bjornbrum.blogspot.com

 

Inga-Lina

30 januari 2008 11:01

Hej igen Björnbrum! På din kommentarfunktion ser det ut som om man bara kan lämna kommentar om man har blogger-konto elelr registrerad hos google, vilket jag inte har och inte är. Hos de andra blogger-bloggarna finns en knapp där man identifierar sig med en annan http-adress. Kolla upp det!

 

Björnbrum

30 januari 2008 18:50

Jag är inte säker på vad de olika nivåerna i programmet beyder. Är inte så förtjust i de där anonyma inläggen men jag har gjort en smärre ändring. När du har tid, gör ett försök och skriv något någonstans. Om det inte fungerar får jag väl fundera ett varv till!

http://bjornbrum.blogspot.com

 

Inga-Lina

30 januari 2008 19:46

Nix. Jag kunde inte lämna kommentar med någon av de andra alternativen heller.(

 

Björnbrum

30 januari 2008 20:55

Nu då??

http://bjornbrum.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära vänner! Från och med nu hittar ni mig på den nya bloggen:   http://ryskabarder.bloggplatsen.se/   Den är rätt hårt nischad,men kul! ...

Ett nytt år - ett nytt projekt. Under året kommer jag att medverka i en ny blogg, ett projekt där vi tolkar modern rysk poesi och lägger ut tre-fyra dikter i månaden. Vi kommer att fokusera på främst ryska singer/songwriters men även en del moderna k...

Det har varit ett turbulent år för mig, med många omvärderingar, många bekymmer och många vägval. En rolig sak som hänt är att jag skaffat en kolonilott, där överraskade jag mig själv rejält. Under andra halvan av året hade jag för första gången på l...

Vad är det med SVT och deras vurm för manliga genier? Mankell skriver om Ingmar Bergman. Mossigt i överkant. Var är den stora satsningen på Karin Boye? Edit Södergran? Astrind Lindgren, för Guds skull! Ja, jag vet att SVT tog tag i Selma Lagerlöf. Me...

Kan inte fatta att det är sant. Tre veckor ledigt. För första gången på tre år. Ska försöka smälta det. ...