Alla inlägg den 17 januari 2008

Av Inga-Lina - 17 januari 2008 10:44

Någon gång ska jag skriva en bok som heter så. Där ska jag förklara varför jag älskar den mannen. Hans böcker också förstås, men än mer den karaktären som han skrivit eller levt fram, denne Jan Myrdal som tar körlektioner i åttioårsåldern därför att han måste och sedan formulerar sig i en intervju så enkelt och så gripande och så kristallklart. Vår litteraturs störste stilist i vardagsaktion! Jag kan bli nästan hög av att lyssna på honom. Han tänker varken rätt eller fritt: han tänker själv. Som barn skaffade han sig det han kallar för "tvesyn", en förmåga att se sakerna för sig och i sig samtidigt, en dialektisk verklighet. Hos Myrdal är det aldrig "varken - eller", alltid "både- och", och förutom dessa två - ständigt det gåtfulla tredje elementet, en sorts tankens sinnlighet som litterärt sett är unik.


En kul Myrdalrelaterad länk


En kärlek



 

En gammal opublicerad text


”Garderingar” har premiär. Rikard Turpin har regisserat. Jag sätter mig längst fram. Vänder mig om – precis bakom mig sitter Jan Myrdal. Ensam. Först dagen efter får jag förklaringen i en artikel i Aftonbladet. Gun Kessle har blivit skadad i en bilolycka.

   Under föreställningen är jag hela tiden medveten om att textens upphovsman befinner sig några decimeter från mig. En man som jag emellanåt inbillar mig känna bättre än min egen make. Jag har nämligen i många år tokläst Myrdal. Om igen, fram och tillbaka och kors och tvärs. Texten i ”Garderingar” kan jag nästan utantill och varje scen föder talrika associationer.

Den blå kappan som flimrar förbi har till exempel en alldeles särskild plats i Myrdals uppsättning av teman som löper genom hela skriftställarskapet.

     Kappan förekommer i ett slags urscen som beskrivs mest utförligt i romanen ”Maj. En kärlek”.

Där har den dock bytt färg till grå. Bytt och bytt, återfått sin ursprungliga färg snarare.

Blått visar i själva verket sig kuvertet vara, det ödesdigra, som sticker upp ur fickan.

       ”Jag såg hennes grå kappa hänga i hallen. Det stack fram ett blått kuvert ur kappfickan. Jag såg det så fort jag öppnat dörren och kommit in. Jag vet inte varför det syntes så tydligt. Jag såg det och jag visste nu vad jag skulle få se”.

      Romanens berättarjag tar upp brevet och får då i sin hand beviset på hustruns otrohet. Lite senare i texten konstaterar han att ”hon måste ha låtit det sticka fram för att jag skulle se det och läsa det och veta”.

Men kappan och brevet beskrivs redan i de olika versionerna av ”Samtida bekännelser”, den delen som behandlar A:s självmord.

A är en ung kvinna som hyr berättarjagets lägenhet i andra hand. Där begår hon senare självmord. När hon flyttar in ser berättaren henne stå vid hallväggen medan han flyttstädar. ”Där A nu står hängde en grå kappa.” Berättaren går in i sitt förflutna. Ur kappfickan sticker det blåa kuvertet upp. Han tar upp brevet och går in i rummet där hustrun sitter. Där tar han upp en gipstorso, kastar in den bland sina grammofonskivor och ”knäcker femtio av dem i det kastet. Jag älskar dem. Det är blues på originaletiketter”.

Bilden av kvinnan som står i hallen precis där den grå kappan hängde växer till plågsamt hallucinerande. ”A bildade där hon stod den grå kappans siluett. Och 1963 liksom 1954 skräcken inför medvetandets ohjälplighet.” Redan där anar berättaren att något ont kommer att hända A, och att han själv kommer att svika.

För den grå (eller blå) kappan är en vindlande historia om svek.

I ”Samtida bekännelser” berättar Jan Myrdal om vad som händer efter att urscenen passerat, efter att äktenskapet upplösts och hustrun flyttat ut.

”Då gjorde jag grin och skämt av den grå kappan. Jag byggde bokhyllor även i hallen och köket. … Då roade jag mig med att låta kappans silhuett bilda en ram kring en alldeles speciell avdelning i mitt bibliotek. … Det var avdelningen med de falska medvetenheterna. Där placerade jag den mesta teologin. Där stod de lärda arbeten om ESP. … Just där det blå kuvertet stuckit fram ställde jag Häxhammarens tre röda volymer. … Den människoälskande och gudfruktige inkvisitorn dömer oss alla med giltiga skäl och förnuftiga argument till bålet. Hans medvetande är falskt.”

Skuld och svek hör samman. Den som vetat men inte handlat sviker.

”Nu var A död och det hade jag väntat länge på. Och det hade jag kunnat förhindra. Men inte förhindrat. När jag lade på luren och stoppade undan mina anteckningar så var det i medvetande om mitt totala och slutgiltiga svek.”

Hela ”Samtida” handlar om de intellektuellas ansvar och svek.

I ”Garderingar” bärs den blå kappan av huvudpersonen Peterssons flickvän. En som han känner sig sviken av, men som han i själva verket själv svikit upprepade gånger.

När föreställningen är slut vänder jag mig mot Jan Myrdal.

–        Jaså, den blå kappan var med redan då.

–        Petersson, det är ju jag, säger han. Jag ville skala av honom som en lök.


Jag reser mig och går mot utgången. Ser mig om. Jan Myrdal står kvar, väntar kanske på någon som ska skjutsa honom. Han har rutig skjorta, blå skrynkliga byxor.

 

Presentation

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4 5
6
7
8
9 10
11
12
13
14
15
16 17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28 29 30
31
<<< Januari 2008 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards