Joakim

16 december 2007 11:39

KD's argument låter som dom är tagna från förra århundrates stora farsot nationalsocialismen. Man ska värna om grunden för samhället, kvinna och man. Låter precis som rasbiologin. Snart jagar dom judar och tro mig steget är verkligen inte långt. Det är vidrigt att höra och se. Dom försöker linda in sanningen med fina ord men skala bort detta och kvar är trångsynthet och ren skär rasism på sätt och vis. Är detta kristen fromhet???

Inga-Lina

16 december 2007 13:10

Att kristdemokraterna i Sverige skulle börja jaga just judar ser jag som föga sannolikt:)Partiet är av hävd stora Israel-vänner.
Rasism är en irrlära som utgår ifrån att mänskligheten skulle vara uppdelad i olika raser där hudfärgen hör ihop med vissa egenskaper. Kristen fromhet är ett mycket luddigt begrepp som kan handla om allt från personligt böneliv till hur man upprätthåller buden.

maria granberg

19 december 2007 09:24

Det finns redan barn som kommit till i samkönade relationer, så kallade regnbågsfamiljer.
Så det vi behöver förhålla oss till är att de här barnen finns här och nu mitt i bland oss, i de vardagssammanhang där vi befinner oss.
Därför tycker jag att frågan blir omöjlig att uttala sig om.
Det är ju som att säga att människor som finns, inte borde finnas.
Jag menar medan jag skriver de här få raderna har en massa barn tillkommit genom tillexempel insemation.
De barnen har ju samma människovärde som andra.
Diskussionen kan för de här barnen upplevas som en diskussion om deras existensberättigande. Lite jämförbart med diskussionen om Downs syndrom, där många vuxna med Downs känner sig lurade på sitt existensberättigande, i och med att det för många nästan känns som en självklarhet att människor med Downs syndrom inte ska finnas.

Inga-Lina

19 december 2007 21:31

Men jag tycker att alla människor ska få finnas. Vad jag reagerar mot är det moderna västerländska sättet att se på livet som ett smörgåsbord, en konsumtionsartikel. Varför skulle t ex en kvinna som väljer att leva lesbiskt och väljer att ta emot säd från en man kunna välja bort mannen som fader? Vad innebär det för henne? För hennes partner? För barnet? Vem ställer de här frågorna? Och på allvar försöker besvara dem? Alltför sällan hör jag reflexioner kring detta - betydligt oftare hör jag resonemang av typen "jag vill ha; allt här och nu till mig". Alla barn som föds är välkomna. Det är de vuxnas tankevärld jag vill komma åt.

Inga-Lina

19 december 2007 21:48

Den som tar emot ett barn tar på sig ett livslångt ansvar och bär sitt öde. Att föda barn är smärta, att vara rädd för att förlora dem är smärta - kort sagt är det inget självförverkligandeprojekt att föda barn. Det är ett mysterium och en gåva, en påminnelse om att livet är en starkare flod, att vi tas i tjänst av livet. Usch, nu kom jag verkligen igång...

maria granberg

19 december 2007 21:54

Jag är helt och hållet med på att det är helt och hållet uppåt väggarna att hemlighålla för ett barn vem den biologiska fadern är.
När vi tillexempel funderar över vår sons autism(över en sån diagnos funderar man många gånger, kan jag lova) då tittar vi ju också på hur vi och andra i släkten fungerat.
Man berövar någonting väldigt dyrbart om man inte låter människor ha kunskap om var de kommer ifrån.
Håller med om att föda barn inte är ett självförverkligandeprojekt.
Men våra barn i vårt äktenskap kom till av egoisktiska skäl, vi ville ha barn punkt och slut. Så tror jag att det är för många.

Inga-Lina

20 december 2007 01:37

Ja, det är det enklaste. Man vill ha barn, om Gud vill kommer de till världen. Vi tar emot dem som de är - eller hur? Försöker i alla fall!

maria granberg

20 december 2007 23:14

Ja, man vill älska dem villkorslöst

Sissi i Norge

23 december 2007 20:58

Man BURDE ta seg av sine barn når man med viten og vilje har valgt å sette dem til verden!!
Men ikke alle er villige til det. Jeg valgte mann, ekteskap og barn, og vi hadde 17 år sammen. Så forteller mannen min meg at han vil skilles, for han mente det var så mye "bråk" med barn på 15, 12 og 9 år. (senere viste det seg at han hadde hatt et forhold til sin kusine i flere år)I halvannet år bodde han 5 km herfra, men valgte å IKKE ha noe særlig kontakt med våre barn. Hans familie valgte også å kutte alle bånd med barna. Så flyttet han 50 mil herfra, og fant det ikke nødvendig å fortelle det til sine barn, eller si farvel. Han gifet seg med sin kusine nylig, og syntes det var merkelig at ungene ikke kom og gledet seg på deres vegne.
Nå er det lille julaften, og jeg sitter her med mine barn i julepyntet hus. Masse glede og forventning til morgendagen. Lurer på om han som en gang var pappa ikke kjenner noe som helst savn over hva han valgte bort.
Du er foreldre i så mange år, og plutselig har du fått nok....og treffer du barna dine på butikken så får du det travelt med å gå ut...Jeg skjønner ikke hvordan det er mulig å klare akkurat det.
Er det mest viktig HVEM som elsker barna...eller er det ikke mest viktig at barna er elsket - enten det er to mødre eller to fedre - eller EN forelder?
Ha en flott jul, uansett hva slags forhold dere velger å leve og elske i:)Med eller uten barn.

Inga-Lina

23 december 2007 22:18

Tack Sissi för din kommentar! Nej det är inte viktigt VEM som älskar barnen. Du berättar en fascinerande historia - varför väljer pappan att ta avstånd från barnen? Varför har han ett förhållande till sin kusin? Varje människa är sannerligen en gåta. Hur påverkar det barnen? Det låter i alla fall underbart att du och dina barn har det så hyggeligt inför julaften. Ha det riktigt gott imorgon!