ur romanen... ska jobba mer på miljöbeskrivningen... imorgon (oh, detta ljuvliga ord!)

Vägen ledde över en oändlig gräsmatta, förbi gula byggnader i olika storlekar med äppelträd utanför, eller plommonträd, eller körsbärsträd, och alltid, alltid med utemöbler nedanför farstubron – hela tiden kände jag hur det ryckte i mig, hur jag ville gå in, någonstans, var som helst, bara för att slippa vandra över det ödsliga gröna, förbi fler oljade utemöbler, fler trasmattor uthängda till tork – men Mimmi bara travade surmulet förbi hus efter hus.

                      - Var bor dina föräldrar, egentligen, frågade jag till slut.

                      Mimmi gav mig en av sina blickar.

                      - Där, sa hon och slängde ut armen åt en trädsamling i fjärran där något vitt mycket riktigt lyste igenom.

                      Vi vandrade vidare. De gula husen tog slut och vi kom in i en allé, tätvuxen och, tack och lov, rätt kort. Träden steg åt sidan, slog upp porten mot ett grusplan – jag höjde blicken – och tappade andan.

                      Som en saga född ur havsskum, eller något. Slottet uppe på kullen kråmade sig i solskenet, blinkade förföriskt med sina fönster. Bakom det öppnade sjön sig, nerstörtad och för en kort minut trodde jag att Narnia verkligen fanns och att jag var där och såg slottet Paravel med egna ögon.

                      Det dröjde inte länge innan illusionen skingrades för vinden.

                      Inte var Paravels slottsgård nerskräpad med cyklar, pingisbord, basketkorgar och ja – trasmattor på tork. Där fanns inga oljade utemöbler i trä, och inga fula parasoller.

                      Jag såg mig omkring med stigande förtvivlan. Mimmi ställde sig en bit ifrån mig, stelt stirrade hon på slottstrappan.

                      Där, i den pampiga stenlagda entrén, stod en kvinna. Hon höll handen som en solskärm ovanför ögonen och spanade på oss.

                      - Vem där, ropade hon.

                      Mimmi mumlade: ”Hej mamma”, så tyst att bara jag kunde höra det.

 

Susan

19 oktober 2007 23:33

Ah, det sjöd plötsligt till under huden, tätt intill mina av förkylning värkande ben när jag öppnade din blogg. Hit ska jag återvända tänkte jag. Få inspiration. Glädjas åt dina skapande framsteg.
Vad kul! Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kära vänner! Från och med nu hittar ni mig på den nya bloggen:   http://ryskabarder.bloggplatsen.se/   Den är rätt hårt nischad,men kul! ...

Ett nytt år - ett nytt projekt. Under året kommer jag att medverka i en ny blogg, ett projekt där vi tolkar modern rysk poesi och lägger ut tre-fyra dikter i månaden. Vi kommer att fokusera på främst ryska singer/songwriters men även en del moderna k...

Det har varit ett turbulent år för mig, med många omvärderingar, många bekymmer och många vägval. En rolig sak som hänt är att jag skaffat en kolonilott, där överraskade jag mig själv rejält. Under andra halvan av året hade jag för första gången på l...

Vad är det med SVT och deras vurm för manliga genier? Mankell skriver om Ingmar Bergman. Mossigt i överkant. Var är den stora satsningen på Karin Boye? Edit Södergran? Astrind Lindgren, för Guds skull! Ja, jag vet att SVT tog tag i Selma Lagerlöf. Me...

Kan inte fatta att det är sant. Tre veckor ledigt. För första gången på tre år. Ska försöka smälta det. ...